Personakt Antavla

Erik SEGERSÄLL

Kung ca 970-995. Blev högst 65 år.

Far:Björn ( Iv ) ERIKSSON (867 - 950)

Född:930 Gamla Uppsala
Död:995

Äktenskap med Gunhild ( Sigrid Storråda ) MIEZKOSDOTTER (950 - 1014)

Vigsel:975

Barn:
Olof SKÖTKONUNG (980 - 1022)
Holmfrid ERIKSDOTTER

Äktenskap med Gunilla AV POLEN (965 - 1015)

Vigsel:980

Noteringar

Biografi
Kung av Sverige ca 970-995. Born 930 in Gamla Uppsala (C). Died 994 in Husaby kyrka, Husaby (R). Den förste kung som man med säkerhet vet regerade över ett större område, som kan ha omfattat både Svealand och Götaland, var Erik 'Segersäll'. Han bekände sig under en tid till kristendomen, men återgick till hedendomen kort före sin död. (Källa: Statens historiska museum, Lars G. Holmblad) När Erik 'Segersäll' skilt sig från Sigrid 'Storråda' gav han henne styret över Götland (det vill säga troligen Västergötland), säger skalden Odd Snorresson. Samma uppgift finns också i den så kallade legendariska sagan om den norske kungen Olaf 'den helige' Haraldsson och i Ingvar 'den vittfarnes' saga. I den förstnämnda sägs det dessutom att hon och hennes son Emunde regerade över en del av landet medan hennes son Olof 'Skötkonung' regerade över den andra. Varför Erik skulle ha givit Sigrid just Västergötland framgår inte av de knapphändiga källorna. Men Snorre lämnar i sin mer utförliga saga om Olaf 'den helige' en uppgift som styrker hennes anknytning till landskapet och som dessutom kan tyda på att hon haft sina rötter där; hon var syster till Ulf, far till Ragnvald Jarl, alltså den Ragnvald, som var hövding i Västergötland då Sigvat skald kom hösten år 1018. Jarlen skulle då ha varit Sigrids brorson och därmed kusin till Olof 'Skötkonung'. (Källa: Svitjod sid 168, Mats G. Larsson) I sagorna kan vi kanske skönja en del av den process, som ledde till att Västergötland kom att ingå i svearnas välde; en process som kan ha byggt på äktenskapsförbindelser och i vilken Erik 'Segersäll' åter framstår som mannen bakom verket. Men kanske var det i så fall hans son Olof som ärvde hövdingadömet i de bägge landsdelarna - Svitjod efter sin far och Västergötland efter sin mor Sigrid 'Storråda'. Och när Olof sedan fördrevs från sitt fäderneärvda rike tog han sin tillflykt till det landskap han ärvt på mödernet. (Källa: Svitjod sid 168, Mats G. Larsson) Mot slutet av 900-talet regerades svearna av kung Erik 'Segersäll', vars historiska existens till skillnad från föregångarnas är oomkullrunkeligt säker. Han sägs ha erövrat Danmark och mottagit dopet där. Likväl är det knappast på dessa gärningar som hans berömmelse vilar. Hans namn har gått till eftervärlden framför allt genom historien om hans brorson Styrbjörn 'den starke' och det sagoomsusade slaget på Fyrisvall cirka 983. Styrbjörn hade allierat sig med den danske kungen Harald 'Blåtand' i syfte att med våld tilltvinga sig makten i sveariket och utrustade till den ändan en ofantlig flotta, som förstärkt med tvåhundra danska skepp seglade till Uppsverige och löpte in i Mälaren. Kommen till Flottsund vid Fyrisåns mynning lät Styrbjörn bränna alla sina skepp för att hindra all återvändo och tvinga sig och sitt folk att segra eller dö, men vid denna syn vände danskarna om hem och lämnade Styrbjörn i sticket. Han förlorade emellertid inte modet utan drog med sina Jomsvikingar norrut mot Uppsala, och på slätten Fyrisvall mötte han kung Erik som visade sig vara väl förberedd, ty vid underrättelsen om Styrbjörns annalkande hade han låtit mobilisera alla vapenföra män i sitt rike genom pilbud som sändes ut över hela landet. På Fyrisvall utbröt nu ett väldigt slag som varade i tre dygn och vars alla skiften utmålas omständligt av sagan. Slutet på det hela blev att Styrbjörn stupade och Erik vann en fullständig seger, varför han framgent kallades Segersäll. Adam av Bremen säger att han sedan vände sina vapen mot de tillintetgjorda angriparnas hemländer och lade dessa under sin spira. (Källa: Alf Henriksson) Under senare delen av 970-talet var sveariket fördelat mellan Erik, Uppsalakungen, och hans bror Olof, Adelsökungen. Efter broderns död tog Erik över Olofs andel, tvingade den rätte arvingen brorsonen Björn ut ur landet, och blev därmed ensam härskare. Sedan, efter att ha avvecklat Birka, grundade han en egen stad, Sigtuna. Den nya staden var tänkt som ett centrum för det framtida kristna sveariket. Eriks son och efterträdare, Olof Skötkonung, följde faderns linje och betraktade Sigtuna som sveakungarnas huvudort. Staden visade sig vara livsduglig, men den förmådde inte ersätta Gamla Uppsala som rikets centrum. Till slut förstod Olof att om svearna skulle konvertera, måste han skaffa ett fotfäste för den kristna religionen i Gamla Uppsala. Olof var kristen redan vid kungavalet, men först 1008 mottog han och hans två söner dopet från missionen, som sändes från Polen av den saxiske biskopen Bruno av Querfurt. Bruno noterade att vid ett och samma tillfälle blev tusen personer från sju distrikt kristna, men det dröjde inte länge förrän ett uppror satte stopp för missionsarbetet. Orsaken till upproret var troligen Olofs försök att tvinga Uppsalatinget att genomföra ett kultbyte eller att skapa ett biskopssäte i Gamla Uppsala. Historien med Anund upprepades ännu en gång - svearna vägrade att låta kungen få sin vilja fram. De erbjöd emellertid Olof en kompromiss. Han fick fortsätta att vara sveakung under förutsättning att han bedrev sin kristna verksamhet i Västergötland. Uppenbarligen fanns det inga hinder för en sveakung att vara kristen så länge de åtaganden som gjordes vid kungavalet följdes till punkt och pricka. (Källa: Tio uppsatser om Gamla Uppsala, Wladyslaw Duczko, 2000
Noteringar
Familj med Sigrid (Storråda) TOSTESDOTTER (950 - 1013)
Barn: Olof (Skötkonung) ERIKSSON (980 - 1022)
Familj med: Gunhild av POLEN (965-1015)
Vigsel: omkring 980 3)

Den förste kung som man med säkerhet vet regerade över ett större område, som kan ha omfattat både Svealand och Götaland, var Erik 'Segersäll'. Han bekände sig under en tid till kristendomen, men återgick till hedendomen kort före sin död. (Källa: Statens historiska museum, Lars G. Holmblad)

När Erik 'Segersäll' skilt sig från Sigrid 'Storråda' gav han henne styret över Götland (det vill säga troligen Västergötland), säger skalden Odd Snorresson. Samma uppgift finns också i den så kallade legendariska sagan om den norske kungen Olaf 'den helige' Haraldsson och i Ingvar 'den vittfarnes' saga. I den förstnämnda sägs det dessutom att hon och hennes son Emunde regerade över en del av landet medan hennes son Olof 'Skötkonung' regerade över den andra. Varför Erik skulle ha givit Sigrid just Västergötland framgår inte av de knapphändiga källorna. Men Snorre lämnar i sin mer utförliga saga om Olaf 'den helige' en uppgift som styrker hennes anknytning till landskapet och som dessutom kan tyda på att hon haft sina rötter där; hon var syster till Ulf, far till Ragnvald Jarl, alltså den Ragnvald, som var hövding i Västergötland då Sigvat skald kom hösten år 1018. Jarlen skulle då ha varit Sigrids brorson och därmed kusin till Olof 'Skötkonung'.

I sagorna kan vi kanske skönja en del av den process, som ledde till att Västergötland kom att ingå i svearnas välde; en process som kan ha byggt på äktenskapsförbindelser och i vilken Erik 'Segersäll' åter framstår som mannen bakom verket. Men kanske var det i så fall hans son Olof som ärvde hövdingadömet i de bägge landsdelarna - Svitjod efter sin far och Västergötland efter sin mor Sigrid 'Storråda'. Och när Olof sedan fördrevs från sitt fäderneärvda rike tog han sin tillflykt till det landskap han ärvt på mödernet.
(Källa: Svitjod sid 168, Mats G. Larsson)

Mot slutet av 900-talet regerades svearna av kung Erik 'Segersäll', vars historiska existens till skillnad från föregångarnas är oomkullrunkeligt säker. Han sägs ha erövrat Danmark och mottagit dopet där. Likväl är det knappast på dessa gärningar som hans berömmelse vilar. Hans namn har gått till eftervärlden framför allt genom historien om hans brorson Styrbjörn 'den starke' och det sagoomsusade slaget på Fyrisvall cirka 983. Styrbjörn hade allierat sig med den danske kungen Harald 'Blåtand' i syfte att med våld tilltvinga sig makten i sveariket och utrustade till den ändan en ofantlig flotta, som förstärkt med tvåhundra danska skepp seglade till Uppsverige och löpte in i Mälaren. Kommen till Flottsund vid Fyrisåns mynning lät Styrbjörn bränna alla sina skepp för att hindra all återvändo och tvinga sig och sitt folk att segra eller dö, men vid denna syn vände danskarna om hem och lämnade Styrbjörn i sticket. Han förlorade emellertid inte modet utan drog med sina Jomsvikingar norrut mot Uppsala, och på slätten Fyrisvall mötte han kung Erik som visade sig vara väl förberedd, ty vid underrättelsen om Styrbjörns annalkande hade han låtit mobilisera alla vapenföra män i sitt rike genom pilbud som sändes ut över hela landet. På Fyrisvall utbröt nu ett väldigt slag som varade i tre dygn och vars alla skiften utmålas omständligt av sagan. Slutet på det hela blev att Styrbjörn stupade och Erik vann en fullständig seger, varför han framgent kallades Segersäll. Adam av Bremen säger att han sedan vände sina vapen mot de tillintetgjorda angriparnas hemländer och lade dessa under sin spira.
(Källa: Alf Henriksson)

Under senare delen av 970-talet var sveariket fördelat mellan Erik, Uppsalakungen, och hans bror Olof, Adelsökungen. Efter broderns död tog Erik över Olofs andel, tvingade den rätte arvingen brorsonen Björn ut ur landet, och blev därmed ensam härskare. Sedan, efter att ha avvecklat Birka, grundade han en egen stad, Sigtuna. Den nya staden var tänkt som ett centrum för det framtida kristna sveariket. Eriks son och efterträdare, Olof Skötkonung, följde faderns linje och betraktade Sigtuna som sveakungarnas huvudort. Staden visade sig vara livsduglig, men den förmådde inte ersätta Gamla Uppsala som rikets centrum. Till slut förstod Olof att om svearna skulle konvertera, måste han skaffa ett fotfäste för den kristna religionen i Gamla Uppsala. Olof var kristen redan vid kungavalet, men först 1008 mottog han och hans två söner dopet från missionen, som sändes från Polen av den saxiske biskopen Bruno av Querfurt. Bruno noterade att vid ett och samma tillfälle blev tusen personer från sju distrikt kristna, men det dröjde inte länge förrän ett uppror satte stopp för missionsarbetet. Orsaken till upproret var troligen Olofs försök att tvinga Uppsalatinget att genomföra ett kultbyte eller att skapa ett biskopssäte i Gamla Uppsala. Historien med Anund upprepades ännu en gång - svearna vägrade att låta kungen få sin vilja fram. De erbjöd emellertid Olof en kompromiss. Han fick fortsätta att vara sveakung under förutsättning att han bedrev sin kristna verksamhet i Västergötland. Uppenbarligen fanns det inga hinder för en sveakung att vara kristen så länge de åtaganden som gjordes vid kungavalet följdes till punkt och pricka.
(Källa: Tio uppsatser om Gamla Uppsala, Wladyslaw Duczko, 2000)